Efter lang tids tystnad ska vi nu beratta lite for er om var tid i Mongoliet. Eller rattare sagt Ulaanbaatar, for det ar dar vi tyvarr har befunnit oss de senaste veckorna med undantag for fem natter.
Vera (aven kallad olycksfageln) hade lyckats dra pa sig en parasit och det blev ett par turer till sjukan innan det hela var avklarat och parasiten mordad. Under tiden tog vi det mest lugnt pa hostellet, laste, tittade pa national geographic channel eller bbc world (de enda engelsksprakiga kanalerna) och lagade mat.
Mathias skotte markservice och har haft en hel del kul pa de lokala marknaderna. Den lilla mongoliska han lyckats lara sig racker for att kolla priser och saga hur mycket han vill ha, men ibland blir det anda fel. Ordet for hundra - zu, ar forvirrande likt ordet for mjolk - suu, sa det har blivit nagra deciliter extra av den varan nar vi velat ha 500 gram yoghurt av var favorit mejeritant.
Men det ar ju gott det med.
En dag var det eventuellt en kille som fragade om Mathias hade lust att slass med honom pa marknaden ocksa, men Mathias skakade lite latt pa huvudet och gick vidare. Eller sa ville han nagot annat. Sa bra ar inte sprak-kunskaperna men killen holl iallafall upp handerna i en boxningspose. Sma vardagsaventyr.
Var mejeritant har ocksa haft for vana att smyga till oss olika konstiga mongolska sotsaker. Torkade mjolkgodisar av jast hastmjolk i olika hardhet (vissa var seriost som sten) och sothet och en dag en mandelmasse liknande kaka som smakade sot broccoli.
Efter ungefar en vecka gjorde vi ett forsok att ta oss ur staden och upptacka landet. Vi tog bussen 8 timmar till byn Tsetserleg och hamnade pa ett ganska dyrt och super-sjabbigt hotell. Samsta, samsta hittills. Inga lakan, smutsigt, trasigt och luktade ackligt. Nar vi vaknade efter forsta natten var Vera samre och hade feber... Vi hittade ett battre (och mycket dyrare) hotell och spenderade tva dagar pa rummet innan vi orkade aka hem. Inte ett lyckat forsok. Mathias tog en promenad och tittade pa de fina omgivningarna vi hade fatt se om planerna att ge sig ut och rida i tre dagar hade fungerat. Jaja, man kan ju inte fa allt.
Tillbaka till Ulaanbaatar och sjukhuset och ny diagnos med ny medicin. Efter ett par dagars vila borjade Vera sakteliga ma battre och efter att vi dessutom lyckats fa lamna in vara visumansokningar till ryska ambassaden bestamde vi oss for att aka tva timmar oster ut till en nationalpark for att bo i en familj vart hostell hade ordnat.
Det blev en synnerligen lyckad resa! Valdigt trevlig familj och oftast god mat. Egen ger (mongoliskt traditionellt talt) att sova i med sprakande eld i kaminen och lagom mycket att gora.
Bussforaren slangde av oss i en vagkorsning mitt i vad som mest verkade vara ingenstans och dar stod vi och funderade pa vad vi skulle gora i en halvtimme innan familjen kom och hamtade oss. Efter en kort biltur hem till dem installerade vi oss och fick besked om att maten skulle serveras klockan 20.00. Vid tio-tiden bankade vi oss in i familjens ger och fick god gronsakssoppa med lammkott. Mongolerna ar kanda bade for att ata mycket kott och att inte halla tider.
Vi kan bekrafta att det stammer.
Nasta dag tog vi en promenad och kikade runt. Hittade lite vildvaxande rabarber och krop under staket for att inte komma for nara argsinta vakthundar. Efter lunch hangde vi runt hemmet och klappade pa de nyfodda kalvarna och lekte med slaktens barn, fyra stycken.
Bredvid oss bodde en bror till mannen i familjen som verkade harlig. Stor som ett hus, stark som en oxe, rost som ett jordskred och med en nasa som brutits och inte fixats utan lag som ett "S" i ansiktet. Efter middagen skrattade han hogt och pussade pa sin 10-manaders dotter som han sedan tog under armen som en fotboll och gick hem.
Nasta dag borjade lugnt och vi fick hemgjord frukostspeciallite - som ovispad gradde med klumpar av vispad gradde eller smor i som man hade pa mackan... Funkade bast med sylt pa tyckte vi.
Efter frukost bestamde vi oss for att ge oss ut pa en tva-timmars ridtur. Mannen i familjen drog hem tre hastar fran nagot berg i narheten, sadlade och sa bar det ivag. I borjan var de ganska ovilliga, var guide red bakom om slog dem i rumpan med en pinne for att de skulle pinna pa. Och nar han skulle ivag "five minutes" och fixa nagot bestamde sig hastarna for att inte ga alls. Men men efter ett tag var det faktiskt fullt os som gallde och Vera fick sin drom om att galoppera vilt over stepperna i Mongoliet uppfylld. Mathias fick prova att galoppera for forsta gangen och utan att ramla av klarade han det.
I slutet av ritten var bada ganska glada att det var over eftersom kroppen var ratt morbultad av allt skumpande.Vi spenderade resten av dagen med att talja barkbatar med barnen och ata hemgjord yoghurt.
Dag tre skriker kroppen aj, men vi har inte tid att lyssna. Istallet vandrar vi de tre km till vagskalet dar bussen tillbaka till UB gar ifran tidigt pa morgonen. Vi ska namligen hamta ut vara ryss-visum och vill inte bli sena.
Det ar dock bussen, men vi hinner anda och lyckas dessutom fa platser pa taget till Ryssland, och Irkutsk, nasta dag.
Vi far tacka Mongoliet for denna gang, trots att mycket finns kvar att se. Men vi ar anda overrens om att det var det land som vi kanner oss mest ok med att ha missat... Och aldrig tidigare har vi sett sa mycket djur-kadaver spridda overallt, sa lite har vi iallafall upplevt!
Vera (aven kallad olycksfageln) hade lyckats dra pa sig en parasit och det blev ett par turer till sjukan innan det hela var avklarat och parasiten mordad. Under tiden tog vi det mest lugnt pa hostellet, laste, tittade pa national geographic channel eller bbc world (de enda engelsksprakiga kanalerna) och lagade mat.
Mathias skotte markservice och har haft en hel del kul pa de lokala marknaderna. Den lilla mongoliska han lyckats lara sig racker for att kolla priser och saga hur mycket han vill ha, men ibland blir det anda fel. Ordet for hundra - zu, ar forvirrande likt ordet for mjolk - suu, sa det har blivit nagra deciliter extra av den varan nar vi velat ha 500 gram yoghurt av var favorit mejeritant.
Men det ar ju gott det med.
En dag var det eventuellt en kille som fragade om Mathias hade lust att slass med honom pa marknaden ocksa, men Mathias skakade lite latt pa huvudet och gick vidare. Eller sa ville han nagot annat. Sa bra ar inte sprak-kunskaperna men killen holl iallafall upp handerna i en boxningspose. Sma vardagsaventyr.
Var mejeritant har ocksa haft for vana att smyga till oss olika konstiga mongolska sotsaker. Torkade mjolkgodisar av jast hastmjolk i olika hardhet (vissa var seriost som sten) och sothet och en dag en mandelmasse liknande kaka som smakade sot broccoli.
Efter ungefar en vecka gjorde vi ett forsok att ta oss ur staden och upptacka landet. Vi tog bussen 8 timmar till byn Tsetserleg och hamnade pa ett ganska dyrt och super-sjabbigt hotell. Samsta, samsta hittills. Inga lakan, smutsigt, trasigt och luktade ackligt. Nar vi vaknade efter forsta natten var Vera samre och hade feber... Vi hittade ett battre (och mycket dyrare) hotell och spenderade tva dagar pa rummet innan vi orkade aka hem. Inte ett lyckat forsok. Mathias tog en promenad och tittade pa de fina omgivningarna vi hade fatt se om planerna att ge sig ut och rida i tre dagar hade fungerat. Jaja, man kan ju inte fa allt.
Tillbaka till Ulaanbaatar och sjukhuset och ny diagnos med ny medicin. Efter ett par dagars vila borjade Vera sakteliga ma battre och efter att vi dessutom lyckats fa lamna in vara visumansokningar till ryska ambassaden bestamde vi oss for att aka tva timmar oster ut till en nationalpark for att bo i en familj vart hostell hade ordnat.
Det blev en synnerligen lyckad resa! Valdigt trevlig familj och oftast god mat. Egen ger (mongoliskt traditionellt talt) att sova i med sprakande eld i kaminen och lagom mycket att gora.
Bussforaren slangde av oss i en vagkorsning mitt i vad som mest verkade vara ingenstans och dar stod vi och funderade pa vad vi skulle gora i en halvtimme innan familjen kom och hamtade oss. Efter en kort biltur hem till dem installerade vi oss och fick besked om att maten skulle serveras klockan 20.00. Vid tio-tiden bankade vi oss in i familjens ger och fick god gronsakssoppa med lammkott. Mongolerna ar kanda bade for att ata mycket kott och att inte halla tider.
Vi kan bekrafta att det stammer.
Nasta dag tog vi en promenad och kikade runt. Hittade lite vildvaxande rabarber och krop under staket for att inte komma for nara argsinta vakthundar. Efter lunch hangde vi runt hemmet och klappade pa de nyfodda kalvarna och lekte med slaktens barn, fyra stycken.
Bredvid oss bodde en bror till mannen i familjen som verkade harlig. Stor som ett hus, stark som en oxe, rost som ett jordskred och med en nasa som brutits och inte fixats utan lag som ett "S" i ansiktet. Efter middagen skrattade han hogt och pussade pa sin 10-manaders dotter som han sedan tog under armen som en fotboll och gick hem.
Nasta dag borjade lugnt och vi fick hemgjord frukostspeciallite - som ovispad gradde med klumpar av vispad gradde eller smor i som man hade pa mackan... Funkade bast med sylt pa tyckte vi.
Efter frukost bestamde vi oss for att ge oss ut pa en tva-timmars ridtur. Mannen i familjen drog hem tre hastar fran nagot berg i narheten, sadlade och sa bar det ivag. I borjan var de ganska ovilliga, var guide red bakom om slog dem i rumpan med en pinne for att de skulle pinna pa. Och nar han skulle ivag "five minutes" och fixa nagot bestamde sig hastarna for att inte ga alls. Men men efter ett tag var det faktiskt fullt os som gallde och Vera fick sin drom om att galoppera vilt over stepperna i Mongoliet uppfylld. Mathias fick prova att galoppera for forsta gangen och utan att ramla av klarade han det.
I slutet av ritten var bada ganska glada att det var over eftersom kroppen var ratt morbultad av allt skumpande.Vi spenderade resten av dagen med att talja barkbatar med barnen och ata hemgjord yoghurt.
Dag tre skriker kroppen aj, men vi har inte tid att lyssna. Istallet vandrar vi de tre km till vagskalet dar bussen tillbaka till UB gar ifran tidigt pa morgonen. Vi ska namligen hamta ut vara ryss-visum och vill inte bli sena.
Det ar dock bussen, men vi hinner anda och lyckas dessutom fa platser pa taget till Ryssland, och Irkutsk, nasta dag.
Vi far tacka Mongoliet for denna gang, trots att mycket finns kvar att se. Men vi ar anda overrens om att det var det land som vi kanner oss mest ok med att ha missat... Och aldrig tidigare har vi sett sa mycket djur-kadaver spridda overallt, sa lite har vi iallafall upplevt!
De mongolska stepperna...
En sjuklings upplevelse av Tsetserleg.
Mathias upplevelse av Tsetserleg.
Nagon som ar sugen pa lite mongolisk "desert"?
Mongolska man ar fina fisken!
Mathias njuter av sin forsta "riktiga" chailatte pa fyra manader.
(Vi drack namligen mjolk-chai i Nepal, men den smakade ju inte som hemma)
Vantan nagonstans, pa nagonting.
Var Ger!
Innefran!
Bjorkar och blommor, och fru.
Fjallsippa?
Tempel mitt i ingenstans.
Har ville vi hanga pa kvallarna....
... men mormor-ko blockade utgangen.
Trulig kalv.
Mums!
Mellan-broder poserar sadar sjalvklart som alla
asiatiska man alltid gor sa fort man tar fram en kamera.
Manen myten legenden.
Den stora brodern.
Vera med barn och bat.
Barn med bat och odla.
Barn med bat och snor i ansiktet.
Vi ager de mongolska stepperna.
Tills dagen efter da vi knappt kunde rora oss, och de mongolska stepperna agde oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar