Nu ar vi tillbaka i Pokhara efter nio dagars trekk i Annapurna.
Inte lika slitna som vi kanske trott men glada och nojda med en fantastisk upplevelse.
Vi borjade med att jobba oss uppat, arligt talat var det sex av nio dagar som gick uppfor, brant uppfor. Vi har tagit oss fran 1100m till Annapurna Base Camp (ABC) pa 4100m och daremellan ner och upp igen i lite dalar. Det har varit mycket fin natur, aven om vi bada ar overrens om att den karga naturen (som paminner om Sverige...) over tradgransen, ar den basta.
Det ar svart att beskriva var vandring, bade eftersom det ar sa manga dagar, men ocksa eftersom det kanns som vi inte varit borta sa lange...
Men vi kan val saga att vi vanligtvis gick upp vid halv sju, at frukost (ny favorit: musli med varm mjolk, prova det! Men inte om det ar for fuktigt i skafferiet for da smakar det mogel) och sen borjade vi ga. Efter ca tre timars vandring (oftast vid elva) at vi en stadig och kolhydratsrik lunch och sen var det tva eller tre timmars vandring kvar.
Det blev en hel del tid att sitta i lodgen och fnula pa livet, sticka, spela kort eller lasa.
Nagra dagar blev kortare nar vi kom hogre upp eftersom man inte ska stiga mer an ca 500 hojdmeter pa en dag for att undvika hojdsjuka.
Detta ar nagot vi verkligen har insett att folk har inte tar pa allvar. Folk ar sa himla stressade i sparet att man ibland undrar varfor dom ska upp pa det jakla berget.
Nar vi kom upp till nast sista stoppet, 3700m, traffade vi nagra som gjorde samma tur som vi, fast pa fem dagar. De hade dessutom stigit ca 1200 den dagen. En annan blev allvarligt sjuk och borjade krakas och blev till slut tvungen att ga ner for att undvika allvarligare sjukdomstillstand. Nasta dag stressade hon dock upp annu hogre for att komma ikapp sina kompisar...
Dagen efter avled en man i sparet trots att han holl pa att ta sig ner efter uppvisade symptom.
Hojdsjuka ar inget att leka med, och vi ar glada att vi varit forsiktiga och klarat oss bra.
Vadret har vi lyckats hantera val ocksa. Det verkar som att monsunen kommer tidigt i ar och vi hade regn alla eftermiddagar forutom forsta. Som tur var lyckades vi komma fram innan det borjade varje gang och mornarna var alltid kristallklara. Fram mot lunch har det borjat mulna pa och bergstopparna har forsvunnit. Efter en stund har man glomt att de finns dar och det har kannts lite som att man gatt i en dimmig tunnel. Och sa plotsligt! oppnar sig en lucka i himmlen och tretusen meter ovanfor lyser en vit bergstopp. Maktigt.
Extra mycket tur hade vi dagen da vi skulle upp till malet, base camp.
Dagen innan hade det namligen varit mulet och molnigt hela dagen och de vi traffade som varit dar uppe sa att de inte sett sa mycket berg...
Vi gav oss ivag fran stoppet innan, MBC (Machhapuchhre Base Camp 3700m) vid halv sex pa morgonen, i morkret och kylan innan solen hade gatt upp. Det hade fallit en del sno dagen inna men som tur var fanns det annu hurtigare folk an vi sa vi kunde folja deras spar.
Efter ett litet tag borjade solen lysa upp bergstopparna och nar vi nastan tva timar senare nadde ABC kom vi dit sammtidigt som solen.
Val dar hade vi tva och en halv timmes stralande vader och ett bergspanorama utan like!
Vi at ocksa "high-altitude-apple-pie" som var harlig.
Vera har upptackt att hennes kropp inte uppskattar fysisk anstrangning innan klockan sex pa morgonen, Mathias a andra sidan har upptackt hur nojd han ar nar han far ga upp utvilad innan gryningen och borja dagen i snon.
Inte lika slitna som vi kanske trott men glada och nojda med en fantastisk upplevelse.
Vi borjade med att jobba oss uppat, arligt talat var det sex av nio dagar som gick uppfor, brant uppfor. Vi har tagit oss fran 1100m till Annapurna Base Camp (ABC) pa 4100m och daremellan ner och upp igen i lite dalar. Det har varit mycket fin natur, aven om vi bada ar overrens om att den karga naturen (som paminner om Sverige...) over tradgransen, ar den basta.
Det ar svart att beskriva var vandring, bade eftersom det ar sa manga dagar, men ocksa eftersom det kanns som vi inte varit borta sa lange...
Men vi kan val saga att vi vanligtvis gick upp vid halv sju, at frukost (ny favorit: musli med varm mjolk, prova det! Men inte om det ar for fuktigt i skafferiet for da smakar det mogel) och sen borjade vi ga. Efter ca tre timars vandring (oftast vid elva) at vi en stadig och kolhydratsrik lunch och sen var det tva eller tre timmars vandring kvar.
Det blev en hel del tid att sitta i lodgen och fnula pa livet, sticka, spela kort eller lasa.
Nagra dagar blev kortare nar vi kom hogre upp eftersom man inte ska stiga mer an ca 500 hojdmeter pa en dag for att undvika hojdsjuka.
Detta ar nagot vi verkligen har insett att folk har inte tar pa allvar. Folk ar sa himla stressade i sparet att man ibland undrar varfor dom ska upp pa det jakla berget.
Nar vi kom upp till nast sista stoppet, 3700m, traffade vi nagra som gjorde samma tur som vi, fast pa fem dagar. De hade dessutom stigit ca 1200 den dagen. En annan blev allvarligt sjuk och borjade krakas och blev till slut tvungen att ga ner for att undvika allvarligare sjukdomstillstand. Nasta dag stressade hon dock upp annu hogre for att komma ikapp sina kompisar...
Dagen efter avled en man i sparet trots att han holl pa att ta sig ner efter uppvisade symptom.
Hojdsjuka ar inget att leka med, och vi ar glada att vi varit forsiktiga och klarat oss bra.
Vadret har vi lyckats hantera val ocksa. Det verkar som att monsunen kommer tidigt i ar och vi hade regn alla eftermiddagar forutom forsta. Som tur var lyckades vi komma fram innan det borjade varje gang och mornarna var alltid kristallklara. Fram mot lunch har det borjat mulna pa och bergstopparna har forsvunnit. Efter en stund har man glomt att de finns dar och det har kannts lite som att man gatt i en dimmig tunnel. Och sa plotsligt! oppnar sig en lucka i himmlen och tretusen meter ovanfor lyser en vit bergstopp. Maktigt.
Extra mycket tur hade vi dagen da vi skulle upp till malet, base camp.
Dagen innan hade det namligen varit mulet och molnigt hela dagen och de vi traffade som varit dar uppe sa att de inte sett sa mycket berg...
Vi gav oss ivag fran stoppet innan, MBC (Machhapuchhre Base Camp 3700m) vid halv sex pa morgonen, i morkret och kylan innan solen hade gatt upp. Det hade fallit en del sno dagen inna men som tur var fanns det annu hurtigare folk an vi sa vi kunde folja deras spar.
Efter ett litet tag borjade solen lysa upp bergstopparna och nar vi nastan tva timar senare nadde ABC kom vi dit sammtidigt som solen.
Val dar hade vi tva och en halv timmes stralande vader och ett bergspanorama utan like!
Vi at ocksa "high-altitude-apple-pie" som var harlig.
Vera har upptackt att hennes kropp inte uppskattar fysisk anstrangning innan klockan sex pa morgonen, Mathias a andra sidan har upptackt hur nojd han ar nar han far ga upp utvilad innan gryningen och borja dagen i snon.
Toppen!
Machhapuchhre
(Fishtail mountain)
Snoangel i gryningen.
High-altitude-apple-pie!
Vera och hunden, bade har kampat sig upp till Base Camp.
(Och bada ar nu lite fundersamma pa vad de ska gora...)
Frukoststun' har guld i mun.
Varfor har vi inte fler "open defication free area" i Sverige?
"Ar det jag eller berget som lutar?"
Ett av alla harliga vattenfall man desperat ville bada i.
En av alla otrevliga broar Vera desperat ville slippa ga over.
(Men tjusigt var det...)
Vilddjur!
Aporna var svarare att fotografera.
Sahar blir inga porters gjorda!
Byliv, Ghandruk.
Har fraktas det med hastkaravan.
Den har krut-kvinnan gor grus. Nar hon ar klar med hogen far hon kanske pension?
De gor dorrar pa ett lite annat satt har...
Och Vera var inte lika glad en timme senare nar hon for tredje gangen dunkade huvudet i karmen.
Lakeside, Pokhara.
Bra att arkitekter slår huvet i dörrkarmar, då kanske det äntligen blir lite ordning på sommarstugorna i detta land.
SvaraRaderaFörresten, den där äppelpajen, den är misstänkt lik empanada de pino.
Tur att ni klarade er undan höjdsjukan, de där med 500m/dag har jag aldrig hört om. Har de någon motsvarighet till cocablad ni kan smaska på?
Hej Sebbe!
RaderaEmpanada de pino har vi aldrig provat men om det ocksa ar en pajjo de applo sa kan det vara samma.
Det dar med hojdsjukan galler framst fran 2500 meter och uppat sa det ar inget man behover vara radd for till vardags direkt.
Nagot naturlakemedel mot sjukan har vi inte stott pa, men vi har hort att Viagra funkar. Det har vi dock inte heller stott pa. Annars finns det forebyggande piller man kan ta, speciellt om man ar en san dar hurtbulle som vill kuta upp supersnabbt.
Stora kramar till dig! Och stora kramar till Jennifer!
Empanada de pino är en Chilens typ pirog med köttfärs, lök, ett halvt kokt ägg och svarta oliver i. Alla empanadas var toppensnabbmat.
RaderaVi körde höjd ökningar över 500 m per dag i Bolivia, var väl strax under 5000 meter över havet som högst, huvudvärk, mjölksyra i benen av att gå upp för trappor i något våningsplan och näsblod fick jag av det men vi vandrade ju inte så mycket utan åkte mest skumpiga bilar och buss.
Kram